stpatrick

Av alla dikter jag någonsin skrivit, så finns det en, som i mina ögon är bättre än alla andra:

När jag hör hennes lena röst som klara klarinetter,
Hon säger "söt" som jag aldrig hört det förr.
Hennes kropp är klädd i sjalar, en amis och sjaletter
hennes hår, klätt i spunnen tråd, slingrar sig ner.
Det är färgat av nyplockad lockande Lawsonia Inermis.
Jag mins hur solen blänkte i hennes blågröna barnaögon,
genom vattenpipan, hon blåste mild aprikosspetsad doft
genom mitt brunlockiga hår, som nu fått en doft av vårmorgon.
Den är len och behaglig, jag litar på att den alltid sitter kvar.
Vi vandrade barfota hem från Vitabergsparkens smaragdgröna gräs
En kyss från tunnelbanegolvets skimrande damm, så tiden frös.

Jag skrev den till en tjej jag träffade under en sommar men som jag knappt sett sen dess, det rann ut i sanden och jag finner det ofta underligt hur den (enligt mig) bästa dikt jag någonsin producerat var till någon som bara var en flyktig förälskelse och inte till någon av de jag hade längre och djupare förhållande till..