stpatrick

Ibland känns det förjävligt. Jag bor ensam, jag städar och gör fint, går ut i skogen och plockar höstlöv, som jag lägger runt en lyckta på bordet (I'm a gay man trapped in a straight mans penis). Sen ringer och skriver jag till mina vänner, dom som älskar att dricka med mig, som jag alltid åker hem till och som säger att dom älskar mig.

Det känns förjävligt när allt man möter varje gång är halvtaskiga ursäkter (inte en, inte två utan varje gång) och plötsligt känner man sig som pojken i mellanstadiet på skolgården som inser att hans vänner inte var så nära vänner trots allt. Så fort det krävdes en ansträngning för att träffa mig blev det inte värt.

Fast jag ska inte glömma, att jag har en vän. En vän som som bor längre bort än alla andra och har orsaker större än deras ursäkter till att stanna hemma. Han är även den enda som utan tvekan åkte hem till mig när jag sa att jag skulle uppskatta det. Från dagen vi träffades i gymnasiet har han alltid varit vännen vars vänskap jag aldrig tvivlat på.

Disclaimer: Vissa kanske tar illa upp, vissa kanske har fog för det. Oavsett, detta är vad jag känner just nu och det är någonting jag inte kan förändra hur mycket jag än skulle önska det.