stpatrick

Fortsätt andas, om jag fortsätter andas fortsätter jag leva, och sålänge jag lever finns en morgondag och med varje dag finns ett hopp om att den dagen blir ljusare. De få dagar jag känner någonting är allt jag ser en förtvivlan. Jag inser hur min smärta blir mer konstant för varje dag, jag glömmer sakta vad ordet älska innebär, det bleknar som ett fotografi. I min förtvivlan ser jag hopplösheten resa sig framför mig tills jag bara hör mina andetag, bara känner mina antetag. Jag får inte sluta andas, jag dör hellre.

"Det viktiga är att aldrig överge en människa."

Han har lärt mig allt jag vet. Han lärde mig inte bara att överleva men att leva så jag faktiskt kan leva med migsjälv.

Nu vet jag inte om jag kommer kunna leva med migsjälv om jag ska överleva. Varje dag blev du tröttare, varje dag såg dina steg tyngre ut och din röst blev så mörk (snart hörde jag den inte mer). Jag förstod aldrig (på riktigt) varför,  tills igår. Mitt leende överger mig , väggen mellan dom som inte vet och det jag önskar att jag inte visste raseras. Mitt enda försvar är mina ord nu, sålänge jag säger att jag mår bra följer inga frågor. Utan frågor behöver ingen veta allt jag kämpar för att glömma.

Pappa vi måste ta hand om varandra.