stpatrick

Sitter på lektion för skade & sjukdomslära, känner mig lite skuldbelagd för att skriva dagbok. Samtidigt håller pennans rytm mig vaken vid en gräns till sömn. Skuld är någonting väldigt närvarande i mitt liv just nu. Mitt liv omfattas av en ofattbar skuld inför nästan varje element i mitt liv. Från skola, vänner och familj till Zara och migsjälv.

För att överleva en känsla av att inte vilja möta omvärlden sluter jag mig inom ett skal av likgiltighet som förr eller senare leder till ytterligare skuld. Känns som att jag nu mest är ett avdomnat medvetande som viljelöst driver fram från dag till dag utan att bry sig hur livet rasar samman. Allt mer frekventa besök till systembolaget i försök till att känna (utan att behöva tänka) håller mig från att slösa bort dagarna i ensamhet.

Skriver inte lika mycket här längre, känns som att det är mer och mer delar av mitt liv jag helt enkelt inte vill dela med mig av till en eller flera människor som kan läsa detta.

men om ni frågar kommer jag säga att jag mår bra.