stpatrick

Kristoffer:
Det blev inte som förr, när man festade i en park utan belysning o ingen visste var någon var o mitt ute i allt mörker jagade polisen småkidsens alkohol.. alla var nervösa att bli av med spriten o alla tokdrack till ljudet av sprukna bandare o hånglade runt i buskarna så man hade barr i halva ansiktet o sen hemvinglandes i fel riktning i mörkret... - det var tider det.

Me:
Inte typ hemmafest på zinken där värdinnan spyr innan utgång och polaren åker hem så att man vinglar ensam i partyhatt till Strand där alla är piss-dryga så att det slutar med att man sitter ensam på en brygga och är bitter på livet. Innan man själv åker hem klockan två, vinglar ut ur tunnelbanan och hör någon brud i bakrunden ropa "jag älskar din hatt" men innan man ens vänder sig om så inser man att man är för full för att det ska gå vägen och vinglar vidare hem där man äter kall mat ur en matlåda....

Kristoffer:
Ja, det börjar gå utför när man inser att ens liv är en rocky-serie.